Sida 71

Foto: Kerstin Engstrand

Det är som att komma in i en skattkista. Överallt växer det, det blommar, det sätter frukt, humlor och bin surrar i luften. Luften har en behaglig sötma med ett stråk av varm, fuktig jord, just den doft som bara jord kan dofta. Gångarna är ganska smala, men breda nog att köra en skottkärra på. Och här möts man av oanade färgkombinationer. Här finns inte enbart en odlarmästare utan även fingertoppskänsla för färgkombinationer.

Jätteverbena i kombination med paradisblomma. Foto: Kerstin Engstrand
Jätteverbena i kombination med paradisblomster kantar gången.
Foto: Kerstin Engstrand

Man fylls av välbehag, har sällan sett sådan kvalitet på det som odlas, och nyfikenheten stiger, vad finns runt nästa hörn? För den här trädgården är ingen trädgård där man har överblick och får allt serverat på ett fat. En 14 meter hög humle är dock en hållpunkt så att man hittar tillbaka. Vi är en bit utanför Eskilstuna, i Börje Remstams trädgård. Sommaren har varit varm, knappt något regn har fallit utan enbart hetta, hetta och åter hetta har den bjudit på, gräsmattan hemma är snusbrun och mina björkar har redan fått gula blad, men här är det frodigt och fint.

Börje går in mitt i sin odling och krafsar bort lite av jordtäckningen. Och där, jorden är fuktig, tillräckligt fuktig så att han inte behöver vattna.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Lösenordet är täckodling. Resultatet blir en rik jord, täckningen skyddar mot avdunstning. Grävning, luckring och rensning behöver man inte bry sig om, och vattningen minimeras kraftigt.

– Jag odlar mask, jag odlar jorden. Masken gör jobbet åt mig, jag har ingen öppen jord.

Det låter ju enkelt och självklart men när han 1973 kom hit, från Småland, för att leva i ett kollektiv, hade han inga större erfarenhet av odling. Platsen är ortens gamla ålderdomshem vars köksträdgård på 1970-talet hade legat i träda i nästan 20 år. Den bestod då av förvildade hallonplantor och kvickrot, som de fick bort tack vare idogt grävande. Men han hade indirekta kunskaper, pappa var en mycket skicklig bonde. Jorden var styv Sörmlandslera.

– Genombrottet kom när jag läste Ingrid Olaussons bok ”Den arbetsfria trädgården” som byggde på Ruth Stouts idéer om täckodling. Det passade mig, jag hade fått nog av barndomens ogräsrensning på åkrarna i brännande sol. Stouts idéer visade på att ogräset kunde hållas på minimal nivå. Jag började med att lägga på halvförmultnande växter.

Ruth Stout var amerikan och började på 1940-talet täckodla av en slump, och det berodde på att hon hade upptäckt hur jorden såg ut under en hög växtrester som blivit liggande i ett hörn av trädgården. Stout kom att skriva flera bästsäljande böcker. Hon dog 1980, i en ålder av 96 år.  Men det finns en markant skillnad mellan hennes och Börjes odlingsförhållanden, Stout hade sandjord och Börje lerjord.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Sista spadtaget för över 30 år sedan

Idag har han fin mulljord ner till ett djup av ca 20 cm. Täckodlingen gör att mulldjupet ökar med cirka 5 centimeter per decennium. Allt i hans trädgård växer, utan tillsättning av köpejord.

–    Och jag har mitt fasta spelsystem. Jag har fasta rader, år ut och år in.

Och ett mycket vinstgivande sådan, han får vinst nästan varje gång. Skörden är enorm och av högsta kvalitet. Detta tack vare att han håller jorden täckt med organiskt material, och det året runt.

Nåväl fasta rader, de är inte fasta i betydelsen att jorden är hård och svårbearbetad. Utan mjuk, lätt fuktig och doftar gott. Men fasta i den bemärkelsen att raderna är alltid på samma ställe och det förenklar oerhört. Det är en viktig del av odlarknepen, liksom att såraderna är upphöjda.

Han bryr sig inte om växelbruk i den bemärkelsen att han odlar en växt som avger näring till jorden efter en som har stort näringsbehov. Bönor exempelvis avger kväve till jorden. Börjes jord har så hög fruktbarhet att en växt kan sättas varsomhelst. Men han har koll på vad han odlat de senaste fyra åren, och var. Så när han hörde att morötter inte blir bra om man odlar dem direkt efter majs blev det potatis istället. Favoritsorten heter Asterix.

Hur Börje odlar potatis, majs och pumpa kan du läsa om här.

Ingen trädgårdskompost

En annan stor fördel med täckodling är att man slipper ha en trädgårdskompost. Det är befriande att höra Börje tala om hur svårt det är med att hålla en kompost fin och välmående. En välskött trädgårdskompost kräver en hel del. Min erfarenhet är, att det finns alltför många som blir stressade av sin kompost, och att det är oerhört svårt att bli kompostmästare. Och Börje delar min uppfattning. Skönt att hitta en själsfrände!

–  Här har jag min kompost, säger Börje och pekar på sina odlingar. Pekfingret visar på utrymmet mellan såraderna, mellan morötterna, rödbetorna, majsen.

Detta är grunden i täckodlingen. Rödbetsblast och annat läggs direkt vid sidan av platsen där det skördats. Allt grönt ska omedelbart tillbaka till jorden. Det sparar tid, inget behöver rivas i små bitar, och man slipper gå sina tio metrar till komposten. Istället gör blasten nytta direkt på plats.

Blasten kompletteras med färskt gräsklipp blandat med löv. Han lägger på ett lager om 5–10 cm åt gången. Det sjunker snabbt samman, och när det torkar får det nästan samma färg som jord. Att det är löv med i blandningen är viktigt, dels för färgens skull, men också att det inte blir för starkt. Färskt gräsklipp är en mycket bra näringskälla, men man ska inte använda bara färskt gräsklipp till exempelvis rödbetor varnar han. Det kan lätt bli för mycket näring. Däremot kan man använda enbart färskt gräsklippt till riktigt stora växter. I växthuset odlar han med gräsklipp och sand, enligt Nils Åkerstedtmetoden. Tomater och gurkor stormtrivs.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Gräsklipp

Tomten är på idag på 2000 kvm och av dessa är 800 kvm grönsaksodling så det är stora mängder gräsklipp som går åt. Hans lilla gräsmatta på 200–300 kvm räcker inte till, men som tur är har han en kyrkogård i närheten. Där får Börje gräsklipp i utbyte mot att han sköter kyrkans fruktträd. Mindre än 5% av gräsklippsbehovet kommer från den egna gräsmattan, resterande kommer från kyrkan. Även torra somrar klarar han sitt behov för kyrkan vattnar sina gräsmattor. Fram till 1 september brukar han ha hämtat 25 skottkärror – med en extra säck placerad på toppen av varje – det är vad som går åt under våren och sommaren. Sedan tillkommer höstens gräsklipp och löv, och då är det de stora mängder löv, troligen mist 500 sopsäckar varje höst. Men även tallbarr. Barr som Börje mer än gärna tar emot. Tallbarr lägger han på gångarna, och på jordgubbarna. Tallbarren gör jorden lite sur och det stormtrivs jordgubbarna med.

På hösten lägger han på ett tjockt lager halm. Det är viktigt att halmen är riktigt blöt, och ska ha legat ute, gärna i ett år, och börja brytas ner. Då är halmen mera ”lättuggad” för maskarna. Det är också med denna halm han ”snyggar” till sina odlingar, och oerhört mycket enklare än att höstgräva. Torr halm avråder han starkt ifrån, dels är den mera svårhanterlig, men också svårare för maskarna att bryta ner.

En varning: Om det finns vit mögel i halmen – rör den inte! Vänta då tills den fasen har klingat av.

Tallbarr läggs i gångarna. Foto: Kerstin Engstrand
Tallbarr läggs på gångarna.
Foto: Kerstin Engstrand

Gallrar aldrig

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Året runt håller han jorden täckt med ett tjockt lager av organiskt material. Täcket föses undan lite när det är dags att så, och då enbart just där såraden ska vara, inte mer. När fröplantorna blivit tillräckligt stora för att inte kvävas av täckmaterialet föses täckningen tillbaka igen.  Därefter fyller han på vartefter täckmaterialet multnar och sjunker ihop.

– Och jag kan inte gallra, då skulle skörden inte bli bra.

Nu ser vi ut som frågetecken. Vi har ju lärt oss att gallra ska man göra för att få bra skörd.

Rödbetor gallrar han inte alls.  Härligt befriande tycker de flesta. För vem gillar att gallra? Morötter får dock en översyn om de står för tätt.  Börje fick gallra mycket som barn, hos sin kusin var hans far var bonde.

Men varför blir hans skörd inte bra om han gallrar?

– Skulle jag gallra så skulle jag få för stora morötter och rödbetor.

Aha, ja det är ju ett behagligt problem. Börje bredsår morötter och rödbetor. Han sår dem i sina fasta rader som en lätt slingrande orm. Det går snabbt att förbereda såraden. Han öppnar upp raden genom att föra undan löven med ”kroken”, som han drar ner 10 cm i jorden och den är det enda redskap han använder i jorden. ”Kroken” har han själv konstruerat, den var från början en kultivator med tre krokar. Han tog bort en och den andra böjdes över den tredje.

"Kroken" Foto: Kerstin Engstrand
“Kroken”
Foto: Kerstin Engstrand

Det är den jordbearbetning som sker. Morotsraderna får dock en djupare hantering. Grävgrepen körs ner och bryts (vickas) framåt och bakåt, men absolut ingen vändning.

Sedan över 30 år har han inte spadgrävt och poängterar att om man måste gräva så ska man använda grep. En grep skonar masken.

Täckodlingstekniken ger skydd för mikrober och andra smådjur som trivs i den luckra jorden. De är på grund av täcklagret verksamma över hela året, även under vintern, även när det finns snö. Förmultnade växtrester är det bästa sättet att öka jordens humushalt. Ju högre humushalt, desto bättre och mer fruktbar jord. Dessutom ökar jordens vattenhållande förmåga. Växtlagret gör att jorden är fuktig även under våren. Jorden blir helt enkelt startklar för sådd under en mycket längre tid och den vanliga frågan, när jorden reder sig, finns inte.

Slipper vattna

–  Jag kan resa bort utan att vara rädd för att mina odlingar torkar ut.

Det är inte bara under våren som jorden behåller sin fuktighet där under det skyddande täcket. Ingen vind kommer heller åt jorden, vilket medför att avdunstningen är synnerligen minimal. Även under en riktigt het, torr sommar som 2013 och 2014, behövde han inte vattna. Inte heller under blåsiga vårar. Dessutom skyddar täcket jorden mot intensiva skyfall och uttorkande vindar.

Foto: Kerstin Engstrand
Börja föredrar avlånga rödbetor, de är lättare att skiva när de ska läggas in. Och hos honom blir de aldrig träiga, trots storleken. Foto: Kerstin Engstrand

Behöver inte gödsla

När Börje började odla jorden var den fruktansvärt dålig. Och han undrade hur han skulle få ordning på den. Han hämtade mulljord och lade på. 1979 var det sista året han körde hit gödsel, för med täckodlingen behövs ingen extra gödsel längre. Successivt bryts det organiska materialet ner och växterna får den näring de behöver. Precis som i naturen. Börje påtalar vikten att använda gammal, blöt halm, som har samma gödselvärde som stallgödsel.

Man kan räkna med att det tar tre år innan belöningen med täckodlingen kommer. Näringen avges till växterna i växternas egen takt. Man behöver helt enkelt inte fundera på att gödsla vid någon speciellt tidpunkt.  Det fixar masken mycket bättre bara de får rejält med mat.

Men han funderar på hur det kommer sig att exempelvis rödbetor ibland blir träiga och har kommit fram till att det inte beror på storleken, vilket annars är en allmän ”sanning”.  Utan att som vi i vanliga fall sköter vår odlingsjord så blir de träiga för att det är något som fattas i jorden. Själv har han aldrig fått sådana, trots frukter på uppåt 8 hg. Han anser att det är ytterst märkligt om en stor frukt skulle förgöra sig själv. Men det är som vanlig odlare oerhört svårt att ta reda på vad som fattas. Och han refererar hur mönsterbonden i grannskapet hanterar mineralfrågan.

Ny jordförbättring

Biokolen skymtar bland täckmaterialet. Vissa år drabbas även Börjes odlingar av jordloppor och rapsbaggar.  Foto: Kerstin Engstrand
Biokolen skymtar bland täckmaterialet. Vissa år drabbas även Börjes odlingar av jordloppor och rapsbaggar.
Foto: Kerstin Engstrand

Inspirerad av indianernas sätt att odla började han 2010 tillföra biokol. Vanligen i ett 4 cm tjockt lager. Till en början, när han inte hade så mycket, lades biokolen ut på de fasta såraderna och då på hösten. Men nu, när han har större tillgång läggs det på över hela året.  Biokolen framställer han själv, och anger att biokol gjort av sågspån från motorsåg är allra bäst. Han gör också det allra vackraste biokol, av bolltistlar! Så vacker att man bara vill stå kvar och beundra det. Samt laddar kolen med urin och nässel- och vallörtsvatten.

Förkolnade bolltistelfrön. Foto: kerstin Engstrand
Förkolnade bolltistelfrön. Foto: Kerstin Engstrand

Det är i en stor, ytterst modern keramikpanna tillverkningen sker. Den packas med sågspån och och blir till kol med veden. En meter ved klarar pannan utan problem. Resultatet blir kol och aska. Askan strör han under vintern direkt på snön, för att få snön att smälta snabbare. Trädgården har under vinterhalvåret knappt någon sol alls efter klockan 12. Även gräsmattan får samma behandling, aska är bra gödsel för den.

Kol kan man inte använda för mycket av, men han varnar för att vara för generös med aska. Högst en handfull aska per kvadratmeter anser han det ska vara. Särskilt värdefull är askan under bärbuskar.

Kol är viktigt för jordförbättringen, för mikroorganismerna. Kol har lagringskapacitet, det kväve som det laddas med läcker inte ut. Men man måste ladda kolen rejält, för lägger du ut kol som det är suger den åt sig all näring i jorden.

Knappt något ogräs

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Täckodlingen medför också att mängden ogräs minskar högst betydligt. Det var ju den effekten som gjorde att han föll för täckodlingstekniken. En fördel som vi alla nog gillar skarpt. De ogräsfrön som vinden för med sig får svårt att gro, täcklagret skyddar ju jorden. Men visst, det finns ogräs som klarar av att slå sig ner i täckmaterialet. Maskros är en sådan, samt tistlar, men de är lätta att rycka upp ur det porösa täcket.

Han är så nära den arbetsfria trädgården man kan komma, högst cirka fem timmars  ”arbete” per år blir det med ogräsrensning, men han tillägger att han jobbar inte i trädgården, han ägnar sig åt trädgård. Dock, helt klart är det att täckandet tar tid, särskilt milda vintrar när masken drar ner löven helt. Den milda vintern 2014/2015 var en sådan.  Då var täcket konsumerat redan i mars månad.

Hur går det då med sniglar och snäckor?

–  Jag har inte fler sniglar nu, troligen beroende på att jag inte vattnar med spridare. Än så länge har jag sluppit mördarsniglar men de finns ett par hundra meter bort. Även kyrkan är fortfarande fri från dem.

Åkersniglar renderar dock en del problem, särskilt i växthuset. Dem ”matar” han med morötter, som de gillar skarpt, och det har visat sig vara suveräna åkersnigelfällor.

 Börjes system i korthet:
I områden med en bredd av 90 cm odlar Börje. Jorden är så porös att purjolöken med lätthet dras upp vid skörd. Foto: Kerstin Engstrand
I områden med en bredd av 90 cm odlar Börje. Jorden är så porös att purjolöken med lätthet dras upp vid skörd.
Foto: Kerstin Engstrand
  1. Kompostvallen, vilken är ca 45 cm bred och  20–30 cm hög, består av växtrester med halm överst.
  2. Ytan mellan två vallar är ca 90 cm, och har två så- eller plantrader och en gångbana. Denna yta täcks varje höst enbart med löv i ett lager av 10 cm.
  3. Det är bara vallarna i grönsaksodlingen som täcks med halm. Alla blomytor täcks med löv, liksom pumpa– och squashytorna.

På Börjes hemsida, www.remstam.se  kan du köpa hans bok ”Min dröm om lustgården”. I den finns en hel del bra tips, som att odla i hinkar utan botten.

Börje är även ordförande i FOBO,  Förbundet organisk-biologisk odling,  www.fobo.se/

Läs Börjes bästa potatis-, majs- och pumpodlingstips!

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand
Börjes gräsmattekant
Taklök används flitigt för att runda av, särskilt kantiga stenar. Längs gräsmattan syns Börjes fiffiga, och billiga lösning av gräsmattekant.  Foto: Kerstin Engstrand
Taklök används flitigt för att runda av, särskilt kantiga stenar. Längs gräsmattan syns Börjes fiffiga, och billiga lösning av gräsmattekant.
Foto: Kerstin Engstrand

Han är inte bara kreativ mästarodlare utan även en finurlig problemlösare. Att gräset växer in i rabatterna, och att det växer extra bra i ytterkanten där jorden oftast är lite lösare, är ett problem för många. Men Börje har hittat en väl fungerande, och billig lösning på problemet, begagnade transportband som bildar en 15-20 cm effektiv spärr. Banden kompletteras med en sträng av cement. Till en ringa kostnad av runt 50 kr så får han en gräsmattekant som i annat material, som stål, skulle ha kostat 1000 kr.

Begagnade transportband kan man köpa vid grustag, fråga efter trasiga band.

Han använder även transportband till att stänga in växter vars rötter mer än gärna sprider sig.

 

Om att odla potatis
Små potatisplantor blev till ett ogräs. Foto: Kerstin Engstrand
Små potatisplantor blev till ett ogräs.
Foto: Kerstin Engstrand

En av de värsta ogräsen han haft är – potatis. Särskilt den bladmögelresistenta sorten Kalmar Röd. Det räckte med att en ärtstor blir kvar i landet så kommer en ny planta upp. Och den ”potatissituationen” behövde åtgärdas. Lösningen blev att odla potatis på en och samma plats, i ett 20–25 cm djupt och 50–60 cm brett dike. Potatisen sätts i botten av diket, och därefter lägger han på sin egen jordblandning bestående av löv,mull, barkmull, stenmjöl, kökskompost, kål, jord och 0-8 grus. Med den kupar han potatisen genom att fylla diket. När potatisen skördas tar han upp den, inklusive all jord, som blir del av ny plantjord nästkommande år.

Den kalla, blåsiga våren 2015 har potatisen även fått ett skyddande hölje av fiberduk.

 

Om att odla majs
Den absolut godaste majsen! Foto: Kerstin Engstrand
Fullmatade kolvar, den absolut godaste, och vackraste majsen!
Foto: Kerstin Engstrand

Barnbarnens favorit, och jag kan inte annat än hålla med. Börjes majs är ett kapitel för sig. Valet av sort är noga utvalt, det är supersöt Earlibird F1 från Lindbloms Frö.

Många av oss har svårt att driva upp majs. Oftast gror de bra för att sedan plötsligt sjunka ihop. Börje drar upp sina plantor i ett vedeldat växthus. Av en slump upptäckte han att den majs som stod närmast eldröret, där han trodde det skulle bli för varmt för sådden, där grodde fröerna bäst och resulterade även i de bästa plantorna. Numera ser han till att hålla en konstant temperatur på 25-30 grader i växthuset, dag som natt vid groningsfasen, och det har även hans pumpaplantor mått bra av.

Platskoner, gjorda av plast som används av tryckerier,  skyddar majskolvarna från fåglars angrepp. Foto: Kerstin Engstrand
Platskoner, gjorda av plast som används av tryckerier, skyddar majskolvarna från fåglars angrepp.
Foto: Kerstin Engstrand

Fåglarna gillar också majsen, lösningen blev plastkoner, egengjorda förstås.

 

Börje om pumpor

Börje möter oss ute vid vägen. Täby-Vallentuna Trädgårdssällskap är på studiebesök. Och just där ligger en enorm, en minst sagt kollosal odling på kyrkans stora komposthög. Först ser vi bara en mängd stora gröna blad. Sedan ser vi en, två, tre, fyra, fem. Vad då fem? Jo, jättepumpor.

Vi brister ut i beundran, vi fnittrar och blir glada. Herregud, vilka pumpor!

Växtkraft är glädje! Självklart undrar vi varför just fem pumpor?

–  Jag har fem barnbarn, så enkelt är det, säger Börje.

Vid varje pumpa står det självklart en namnskylt, det är ordning på växtriket.

Odlingen är möjlig tack vara enorma mängder gräsklipp och bortrensade plantor (varav mängder av penséer) från den närbelägna kyrkogården. En enda jättepumpaplanta kräver en yta av 20 x 20 meter och de får inte plats i hans egen trädgård.

De är av sorten Atlantic Giant. En sort som användas av många som tävlar om att odla fram den största pumpan. Ett frö kan därför kosta så mycket som 300 kr om det kommer från en särskild meriterad odling.

Ska man tävla i världsklass ska man upp till 450 kilo. Pumporna på bilden ligger på cirka 60. Det gäller att så fröna tidigt på säsongen. Börje driver upp plantorna i sitt växthus. Senast den 15 april sås de och han planterar vanligtvis ut dem en månad senare. Första tiden utomhus får de växa under en odlingstunnel gjord av elrör och fiberduk. Vill man ha gigantiska pumpor kan man inte vänta med utplanteringen tills frostrisken är över.  Sedan pysslar han om dem ordentligt. Han har siktat på att få fram en 100-kilospumpa, bästa personliga resultat hittills är 75 kilo.

Numera har han börjat odla pumpor för försäljning så nu är det andra mått som gäller, pumpor med en diameter på 25 cm. Och det är Lindbloms frö som är leverantören. Därifrån köper han även sin fiberduk.

 

Av Kerstin Engstrand

Mer om Börje Remstam och hans täckodling kan du läsa här.

 

 

Foto: Blomsterfrämjandet/Minna Mercke Schmidt

Tareq Taylor är en kock som både bjuder på sig själv och sina recept. Under de 25 år som han har arbetat som kock har han medverkat i olika TV-program såsom Trädgårdsonsdag och Go’ kväll, drivit restauranger samt gett ut kokböcker. Han har även varit sommarpratare i Sommar i P1. Tareq tycker också mycket om växter. Speciellt svag är Tareq för planteringar som är lite vildvuxna och allra bäst tycker han om de växter som går att äta! För Blomsterfrämjandet presenterar han här några av sina favoriter. Alla fungerar ypperligt att planera i balkonglådan, i en kruka eller direkt i rabatten när risken för nattfrost är över. Ett soligt läge är det bästa valet för samtliga växter.

Tagetes är en härligt färgstark sommarblomma. Det finns många sorter och variationerna är oändliga. Det finns sorter med enkla, fyllda och halvfyllda blommor, vissa är nästan bollformade. Blommornas färg finns i alla tänkbara nyanser av gult – från crème, lime, citron, solgult och orange till rostrött. Höjden kan variera mellan 15-80 cm beroende på sort.

Tagetes kommer ursprungligen från Mexico där det finns över 20 olika arter. I Sverige odlas främst tre arter; stor tagetes Tagetes erecta, sammetstagetes Tagetes patula och liten tagetes Tagetes tenuifolia.

Inom liten tagetes finns sorter som kallas för kryddtagetes, till exempel ’Red Gem’ och ’Signet Lemon’, eftersom de är ätliga. Kryddtagetes har en smak av citron och är en vacker krydda att smaksätta och dekorera olika maträtter med. Blomman på kryddtagetes är liten, röd eller och gul och bladen är finflikiga. Både blad och blommor kan ätas.

De flesta tagetes doftar starkt och gott vilket attraherar fjärilar.

Lavendel, Lavandula angustifolia, bjuder precis som tagetes på härlig doft. Den ljuvliga doften lockar till sig fjärilar, bin, humlor och andra insekter. Hela lavendelplantan går utmärkt att äta men godast är de små blommorna som helst plockas halvt utslagna. Blommor kan användas både torkade och färska i såväl olika bakverk och efterrätter som till dekoration av sallader och kötträtter.

Tareq tycker om att använda lavendelns blommor i sina bakverk. Prova gärna att baka Tareq Taylors goda lavendelskorpor!

Vykort%20A5-3recept

Timjan, det finns flera hundra arter av timjan, men det är främst kryddtimjan, Thymus vulgaris, som används till matlagning. Timjan är en flerårig växt som blir 10-20 cm hög. Blomningen är bedårande med små näpna blommor. Timjan tål torka bra och är också en vacker marktäckare på torr jord, t ex i stenparti i full sol. Timjan passar bland annat till vilt, pasta, potatis, soppor och örtte. Eftersom timjan är känslig för hårda vintrar och barfrost så är det bra att täcka plantorna med löv eller granris om de ska övervintra ute.

Rosmarin,  Rosmarinus officinalis, är en flerårig växt med fantastisk smak och arom. Det är en torktålig solälskare som omgetts av mystik ända sedan antiken. Rosmarin passar bra till lamm, kyckling, inläggningar med fetaost eller som smaksättning av vinäger. Rosmarin passar både i kryddgården och i rabatten, men gör sig allra bäst i kruka. Eftersom rosmarin är dåligt vinterhärdig i större delen av Sverige bör krukan lyftas in och övervintras ljust och frostfritt. Rosmarin lär bevara minnet och det ungdomliga sinnelaget!

Salvia, salviasläktet består av närmare 1000 arter av örter, halvbuskar och buskar. Tareq använder gärna både kryddsalvia, Salvia officinalis och stäppsalvia, Salvia nemorosa. Kryddsalvia används främst i matlagning, medan stäppsalvia är en makalös rabattväxt som blommar under lång tid. Det finns många olika sorter av stäppsalvia på marknaden i olika blå, violett, rosa och vita toner.

Kryddsalvia är en halvhärdig/härdig flerårig växt som blir 40-50 cm hög och blommar med vackert purpurfärgade blommor. Övervintras plantan i trädgården ska den klippas ner till hälften på våren. Salvian är en relativt ny företeelse som kryddväxt och inte förrän på 1800-talet började vi använda salvia i köket. Passar fint till kött-, fågel- och tomaträtter, pasta, bönor och fetaost.

 

Blomsterfrämjandet/Minna Mercke Schmidt
Foto: Blomsterfrämjandet/Minna Mercke Schmidt

Mynta, släktet Mentha, är fleråriga växter med mycket god spridningsförmåga och frisk smak. Eftersom de sprider sig lätt med underjordiska utlöpare kan de med fördel odlas i kruka eller i nergrävd hink/kruka. Myntor passar till örtte och till smaksättning av sallader, såser, lammrätter samt kylda drycker som smoothies. Kan både torkas och frysas. Frys gärna isbitar med små myntablad i, perfekta till drinkar året om.

En favorit är äppelmyntan som har en fantastiskt fin färgsättning som gör den perfekt till dekoration av bakverk och desserter.

Citronverbena,  Aloysia citrodora, doftar starkt av citron och det är härligt att gnida några blad mellan fingrarna och dra in aromen. Doften dröjer sig kvar lång tid efteråt!

Hackade blad av citronverbena smaksätter allt som passar till citron som fisk, fågel, marinader, drinkar och olika bakverk. Genom att lägga några blad i botten på sockerkaksformen skapas ett vackert mönster och en god citruston.

Citronverbenan odlas med fördel i kruka eftersom den är köldkänslig. På vintern bör den tas in i ett kallgarage eller liknande och när plantan blir äldre förvedar den sig och blir en liten buske.

Foto: Blomsterfrämjandet/Minna Mercke Schmidt
Foto: Blomsterfrämjandet/Minna Mercke Schmidt

Färgstark trädgård Foto: Kerstin Engstrand

Det roliga med växter är att man kan leka med dem, som att skapa teman på balkongen, i vardagsrummet eller ute i trädgården. Brasilien och Mexiko har varit trendsättande ett par år nu för trenden tropisk hetta och är det fortfarande. Så låt några krukväxter dansa salsa i din trädgård. Låt dem sätta färg, komplettera med en matchande kruka eller kanske rentav måla en fondvägg i starkt rosa eller turkos.

Att hibiskus, de enkla och fjäderhibiskus, är fågelpollinerade ser man dels på grund av den oftast röda färgen men också av de långa stiften. Foto: Kerstin Engstrand  
Att hibiskus, de enkla och fjäderhibiskus, är fågelpollinerade ser man dels på grund av den oftast röda färgen men också av de långa stiften.
Foto: Kerstin Engstrand

Hawaiis blomma, hibiskus är symbolblomman för det färgstarka, njutningsfulla livet. En underbar blomma att sticka i håret, eller dekorera bordet eller drinken med. Hibiskus är det snabbaste sättet att bli sommarvacker eller skapa festkänsla med enkla medel.

Det var Linné som gav den det vetenskapliga namnet Hibiscus rosa-sinensis. Rosa-sinensis betyder lik en ros från Kina. Hibiskus, som älskas av kolibris, är en malvasläkting, och är i länder med tropiskt klimat mycket vanlig som häckväxt eller får växa som små träd. Här hemma får vi i regel nöja oss med den som krukväxt men det är inte fy skam det heller.

Hibiskus är krukväxten som stormtrivs att få komma ut under sommaren. Ut med dina hibiskusar, ställ dem i färgstarka, glaserade ytterkrukor och den tropiska sommaren har kommit till dig. Släpp dem fria och de tackar dig med att hålla sig fria från ohyra. Sätt ut dem på terrassen så fort risken för järnnätter är över. Sedan får de stå där tills frostnätterna börjar komma.

Det finns hibiskus med enkla, som fyllda och dubbla blommor. Pistillen är som en kolibrifågel som tittar fram. Och tittar fram gör hibiskusens pistill från lackröda, lackrosa, aprikosgula, blekt rosa, vita eller starkt orange blommor. Särskilt de med vita, enkla blommor brukar vara åtråvärda. En till två dagar är varje blomma utslagen.

Och visste du att man kan putsa skorna med blommorna? På Jamaica kallas den även för skoblomma. Kanske är det männens danskor i svartaste lack som dammas av med en hibiskus.

Den bästa hibiskusen får du om du startar med en stickling. Det tar visserligen lite längre tid innan du har fått en meterhög stor planta, men det är det värt. De blir de bästa exemplaren, de som fått vänja sig vid just ditt hemklimat.

Hibiskus är också tydliga, de visar när det är dags att vattna, bladen slokar – dags att vattna.

Under tillväxtperioden ges gödning varje vecka, särskilt när blomknopparna kommer. Däremot behöver man inte ge den någon näring under vintervilan. Får den för mycket näring så blir det mest blad och knappt några blommor alls. Vintertid trivs hibiskus mycket bra i vanlig inomhustemperatur på 22 grader, men om luften är förr torr kan den drabbas av spinn. Vid spinnangrepp brukar blomknopparna falla av. Vet du om att du har mycket torr inomhusluft är det bra att duscha plantan minst en gång i veckan samt ställ krukan på ett fat med vatten och lekakulor. Ibland får den även bladlöss, antingen på hösten när man tar in den igen, eller på våren när blomknoparna kommer. Kläm ihjäl bladlössen och/eller behandla med insektsmedel.

Vintertid trivs den i ett sydvästfönster för den behöver så mycket ljus den kan få under våra mörka månader. Beskär den i februari-mars, den tål rejält beskärning och omplantera och ge ny jord vid behov. Vid omplantering går man bara upp ett steg i krukstorlek. Hibiskus trivs bäst om den får lite trångt om fötterna. Då tackar den dig genom att blomma mera. En hibiskus blir utan problem 30 år och äldre.

 

Fjäderhibiskus Foto: Kerstin Engstrand
Fjäderhibiskus
Foto: Kerstin Engstrand

Fjäderhibiskus, Hibiscus schizopetalus, lär ursprungligen ha påträffats i Kenya, Mocambique och Tanzania. Just denna är fotograferad i Mexiko där den växer som ett mellanstort träd. På engelska kallas den ibland ”Japanese lantern”. Fjäderhibiskus lär ha  taggiga pollen.

 

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Vit trillingblomma växandes i par med Malvaviscus arboreus Cav, även kallad  Achania malvaviscus eller Hibiscus malvaviscus. Den heter på svenska bärmalva, men kallas på grund av sina blommors form vanligen för turkmössa. Den ser ut som en hibiskusblomma som inte orkat slå ut. Men ståndare och pistiller visar den tydligt vilket glädjer fjärilar, kolibris och bin. På engelska kallas den även för Turkcap, Turk’s Turban, Wax Mallow och  Ladies Teardrop.  Är ursprungligen från Mexiko, Centalamerika, södra delen av USA och Sydamerika. Sköts som vanlig hibiskus men turkmössan är betydligt mera snabbväxande.

IMG_9371besk
Foto: Kerstin Engstrand

 

Trillingblomma, Bougainvillea spectabilis, slösar gärna med sin färgprakt. Den är en klättrare, och klarar på grund av sin torniga stam att klättra själv. Själva huvudstammen kan bli mycket tjock, armtjock och att se över fem meter höga exemplar tillhör vanligheterna. Ofta ser man den mingla tillsammans med hibiskus. Orange, röd eller ceriserosa, ibland även violett men det finns även vita och gula. De två sistnämnda är mera sällsynta, de sorterna verkar helt enkelt inte bjuda på samma intensiva blomning som de andra.

Bougainvillea blommar oftast så intensivt att man inte ser grenarna och är de tropiska ländernas svar på våra klätterrosor. De vi kan köpa är två arter och hybrider, blank trillingblomma och stor trillingblomma. Den blanka har kala bladundersidor medan den stora har håriga. Trillingblomma är dess svenska namn. Ursprungligen kommer den från Brasilien där den växer i torrskogar.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Nu är det inte blommorna som drar till sig intresset utan de färgstarka högbladen. Själva blomman sitter inne bland högbladen och är små vita eller gula och ganska söta. Tre är högbladen och tre är de små blommorna, därav det svenska namnet trillingblomma. Dess latinska namn som vi också gärna använder, bougainvillea har den fått efter dess upptäckare, den franska upptäcksresanden och amiralen Louis Antoine de Bougainville (1729-1811). Den kallas också för pappersblomma, Pappelera.

Vid val av planta titta på bladen, de ska vara mörkt gröna. Köp inte plantor där bladen börjat gulna. Trillingblomman säljs i blom och oftast virad runt en spaljé. Ibland kan man finna praktfulla uppstammade exemplar. Köp inte plantor där bladen börjat gulna om du inte har lyckats få tag på en gulbrokbladig variant som dock än så länge är ganska sällsynt i våra butiker. Placera den så ljust som möjligt, om den står för mörkt tappar den lätt bladen. Väldränerat, gärna i lerkruka och vattna rikligt utan att jorden står blött. Lite flytande växtnäring varannan vecka behöver trillingblomman för att orka med sin enorma blomkraft men det finns de som anser att det är bättre att ge den näring när den har slutat blomma.

När faran för nattfrost kommer bör man ta in de som står oskyddat. Under vintern ska trillingblomman stå svalt och ljust och vattnas sparsamt, bara hållas nätt och jämnt fuktig. Då är det också helt normalt att den fäller bladen. På våren omplanteras den i ny sandblandad och mullrik jord i en kruka av samma storlek eller möjligen en storlek större. Den blommar bättre om den står trångt. Alltför långa spretiga skott kan ansas men försiktigt då den blommar på fjolårskotten. Nästa sommar, strax innan blomningen tackar den för några duschar med blomsprutan men inte på blommorna utan bara på bladen.

Foto: Kerstin Engstrand
Färgstark kroton till vänster.Foto: Kerstin Engstrand

 

Kroton, Codiaeum variegatum, är också en vanlig krukväxt och det är bladen vi köper kroton för. De kan vara två- eller flerfärgade i färger som rosa, rött, gult, och orange, ibland även i vitt, samt grönt. En kroton kan också ha olika bladmönster, prickar, streck, fläckar eller skiftningar. Den tillhör släktet Euphorbiaceae, törelväxter, och är bland annat släkt med julstjärnan. Om kroton tycker man om, eller inte. Den är onekligen en av de mest färgrika bland våra rumsväxter. Namnet lär betyda planta i Malaysia, Filipinerna och Java där den ursprungligen kommer ifrån. Det sägs att det var den dåvarande chefen för Ostindiska kompaniet, Rumpf (1627–1702) som gav den namnet kroton, ett namn som Linné sedermera behöll.  Som kruksväxtt har den odlats sedan början av 1800-talet.

Det roliga med kroton är att bladen även kan ha olika form, de kan vara ekbladsformade  eller avlånga.  Den behöver stå ljust för att utveckla starka färger.

I länder med tropiskt klimat växer den som buskar. Man kan toppa en ung krotonplanta och den förgrenar sig då till en tät liten buske. Men var försiktig när du beskär den, använd handskar, dess växtsaft kan irritera känslig hud.

Även kroton vill växa trångt, vid omplantering ska den bara ha en kruka som är ett steg större än den tidigare. Dessutom vill den gärna ha kalkfattig jord,

Den stormtrivs i solsken, men duscha aldrig bladen när solen når dem. Då får de snabbt brännskador.

Kroton kan blomma, en smal stängel med små, oansenliga pärlformade blommor sommartid.

Kroton trivs i rumstemperatur året om. Vill ha lätt fuktig jord som inte bör inte torka ut. Det är vanligt att den tappar några blad under vintern. Ge gärna svag näring vid varje vattning under hela sommarhalvåret, men högst en gång per månad under vintern.

Vill som hibiskus ha krukan ståendes på ett fat med vatten och lekakulor. Står den för torrt får den lätt rött spinn, sköldlöss, ullöss och trips.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Fackellilja, Kniphofia uvaria, har spektakulära korallrosa, röda, gula eller orange blommor på höga stänglar. Blommar vanligen juli–september. Den trivs på en solig och vindskyddad plats. Jorden ska vara väldränerad och näringsrik. Är i regel inte vinterhärdig, odlas mycket bra i kruka och kan då lätt få övervintra frostfritt. Vattna rikligt när plantan blommar, eller vid perioder av torka.

Fackellilja kan även dras upp från frö. Sår man tidigt på året kan man få blomning redan första året. Trivs bäst på ytterst väldränerad, närings- och humusrik jord.

 

Marie Berglund odlar i Västerås. Bor i växtzon 3. Foto: Privat

Odlare: Marie Berglund, 36 år, odlar i Västerås växtzon 3. Jobbar på Plantagen i Hälla.

Har just blivit med hus med tillhörande tomt på cirka 1600 kvm. Tomten är till häften skogstomt samt ganska bergig. Håller på att flytta alla sina växter från den gamla kolonilotten till sin nya trädgård.

Tidigare jobbade Marie i Stockholm och är nu jätteglad över att slippa tillbringa 40 timmar per månad i bil mellan hemmet och arbetsplatsen. Nu jobbar hon nästan hemmavid.

Marie har också höns och akvariefiskar. Hon har odlat sedan hon var liten, då var det kryddor som fångade intresset. Sedan blev det uppehåll under gymnasietiden.

Läs hennes blogg:  www.metrobloggen.se/mjausmyspys/

Vad odlar du mest?

Ätbart och perenner för att det är snyggt. Drar upp mycket från frö och delar växter.

Hur ser dina planer för sommaren 2015 ut?

Att få ordning på tomten, att skapa rabatter och att bygga ett stenparti.

Har du förkultiverat något i år?

Ja, tomater och chili, Samt kronärtskocka som jag sådde i början av mars. De ser fina ut.

Hur drar du upp dina plantor?

Jag använder godisplastburkar (systern jobbar i mataffär) och plasttråg som man får kött i. Plasttrågen är bra, de läcker inte och de är också utmärkta att sätta krukor i.  Jag förkultiverar också i tetrapack.

Marie brukar inte göra hål i trepacken för hon är duktig på att vattna lagom mycket.

Favorit i år vid sidan av kronärtskockan?

Det är sötverbena, en liten låg kryddväxt som är lättare än stevia. Ska också odla mycket squash och pumpor. Det jag inte hinner äta upp kommer hönsen att få.

Råd till alla som är nyfikna på att odla?

Odla det som passar dig. Har du plats och tid, prova allt du har lust till. Har du mindre med plats och mindre med tid, odla en eller två växter. Viktigast är att det passar dig och att du mår bra av odlandet.

Ditt bästa tips?

Vattna chiliplantor med vatten från akvarium om du har tillgång till sådant. Jag har noterat att då slipper jag löss på chiliplantorna.

 

 

 

Fuchsia Foto: Blomsterfrämjandet

Vissa somrar bjuder på blåst och mindre somriga temperaturer. Sommaren 2015 har hittills bjudit på exakt sådant väder och det inbjuder till att leta efter passande växter. Dags för fuchsian att träda fram och förgylla våra trädgårdar.

Ja, hon har legat i träda ett tag nu, det har inte skrivits så mycket om Kristi blodsdroppe som är ett annat av fuchsians namn. Det namnet har den fått efter sina droppformade knoppars skull. Särskilt de röda sorterna. I Portugal har den det underbara namnet prinsessörhänge och där ses den ofta växandes tätt tryckt mot husväggarna, och då i regel uppstammad. Och det är en bedårande blomma, som klätt sig i både enkla och dubbla kjolar. Vissa ser ut som de vore hårt strukna, andra som om de vore gjorda av tyll. Det finns fuchsior som är sockersöta i sina färgkombinationer, och tuffa som i rött och lila. Allra vackrast är blommorna sedda underifrån.

Klarar en dålig sommar riktigt bra, och avnjutes bäst sedd underifrån. Foto: Blomsterfrämjandet
Klarar en dålig sommar riktigt bra, och avnjutes bäst sedd underifrån.
Foto: Blomsterfrämjandet

Fuchsia trivs i både sol och halvskugga och klarar förvånansvärt bra att växa i blåsiga lägen, även om den utvecklas bäst om den får växa i skyddad från starka vindar. Fuchsian är värd att investera tid och pengar i för fuchsian sviker dig sällan − även solfattiga somrar blommar den ymnigt, normalt från maj till september.

Den är suverän att ha i uterummet eller på den inglasade balkongen. Det går även att ha den som traditionell krukväxt, men då blir blomningen inte lika riklig. Inomhus ska den stå så ljust som möjligt, gärna i full sol.

Fuchsia i italiensk lerkruka, Solliden, Öland.  Foto: Kerstin Engstrand
Fuchsia i italiensk lerkruka, Solliden, Öland.
Foto: Kerstin Engstrand

I vårt klimat är den inte vinterhärdig så bäst och lättast är att odla den i kruka. Höjden beror på sorten, från 30 cm till 120 cm är vanligt. En sak att ha i åtanke är att uppstammade exemplar lätt blåser omkull, en stadig kruka är ett måste, liksom en stödpinne. Men inte för stora krukor, för att blomma bra ska den ha det trångt om rötterna.

Och den är som gjord att växa i amplar.

Fucshia är en suverän ampelväxt.  Foto: Blomsterfrämjandet
Fucshia är en suverän ampelväxt.
Foto: Blomsterfrämjandet

Fuchsia vill inte ha för fuktig jord så vänta med vattningen tills bladen precis börjat sloka. Men låt den heller aldrig torka ut, det ogillar den starkt. Ge en svag giva näringslösning vid varje vattning.

Det går att ha fuchsia ute i rabatten. Den klarar vind och väta, men den vill växa soligt och väldränerat.

Även om experter vinterförvarar sina fuchsior nergrävda så gäller för de flesta av oss övervintring inomhus. De plantor som har förvedat sig kommer att klara övervintringen bra. Alla blad ska tas bort, för en fuchsia ska övervintra naken. Den kan förvaras mörkt i 5−8 grader, med eller utan jord runt rötterna. Har du ett frostfritt garage, källare eller kanske till och med en jordkällare så är de utmärkta övervintringsplatser. Vid högre temperatur kräver fuchsiorna tillgång till ljus. Risken om man övervintrar den ljust och varmt är att de får löss. Under vintern ska de vattnas ytterst lite, och heller inte få någon näring.

 

I Portugal blommar fuchsian även under vår vinter. Foto: Kerstin Engstrand
I Portugal blommar fuchsian även under vår vinter. Foto: Kerstin Engstrand

Fuchsia har fått sitt namn efter den tyske botanikern Leonhart Fuchs. Det finns fuchsior som klarar att övervintra utomhus i zon 1 och 2, sorter av scharlakansfuchsia, Fuchsia magellanica (som på engelska kallas för hummingbird fuchsia, kolibrifuchsia). För att de sorterna ska hinna etablera sig på växtplatsen, ska en fuchsia som man tänker övervintra utomhus, vara utplanterad i juni. Placera gärna några stenar tätt omkring plantan, de både avger värme och gör det trängre för rötterna.

Efter vintervilan ska den omplanteras. Vill du ha en kompakt planta beskärs den hårt, då förgrenar den sig snabbt. På våren tas också sticklingar.

Av Kerstin Engstrand

    Dave Goulson är professor i biologi och författare till boken “A Sting in the Tale” som just utkommit på svenska (Galen i humlor, Volante förlag). Här berättar han om de faror och hot som finns mot humlorna idag.

     

     

    Filmen är inspelad ute på Rosendals trädgård (Djurgården, Stockholm) en mycket blåsig aprildag 2015. Så blåsig att inte en endaste humla ville visa sig.

    Foto: Kerstin Engstrand

    Läs om våra fantastiska humlor  och om vilka växter de föredrar.

    Du kan även lyssna på Dave Goulson när han berättar om vad han tycker att Rabarbers läsare ska tänka på.

    Biologiprofessor Dave Goulson kan allt om humlor. Läs om hans bästa tips och hör honom berätta. Foto: Kerstin Engstrand

    Han är gränslöst förälskad i humlor och bin, biologiprofessorn Dave Goulson, som har skrivit två böcker i ämnet. För Rabarbers läsare berättar han om tre saker vad vi ska tänka på i våra trädgårdar.

    Humla på honungsfacelia. Foto: Kerstin Engstrand
    Humla på honungsfacelia. Foto: Kerstin Engstrand

     

     

    Inspelningen är gjord utomhus, i Rosendal trädgårds fruktträdgård.

    Hans bok “Galen i humlor” är utgiven av Volante förlag. 

     

    Fler artiklar om humlor, om hoten kan du titta på här, läs om vilka växter som är viktiga, och om humlors liv.

    Lupiner doftar av vanilj. Foto: Kerstin Engstrand

    Enligt ArtDatabanken är en tredjedel av Sveriges knappt 300 arter av vilda bin och humlor rödlistade. Världsnaturfonden uppmanar oss att låta vägrenarna blomma, att plantera in lämpliga vilda växter och öka antalet nektarrika växter i våra trädgårdar. Då kan vi ge humlor och bin väsentligt ökade chanser till överlevnad. Vilda humlor och bin bygger gärna sina bon i hålor i marken, och därför är det viktigt att det finns mark som inte körs över med tunga maskiner. Humlor och bin är viktiga för pollinering av bär och frukt. Samtidigt behöver humlorna pollen och nektar för att överleva så det är en ömsesidig nytta vi har av varandra.

    –Det viktigaste är att vi odlar växer som ger rikligt med pollen och nektar. En humlas livscykel är kort, under ett år. Det är perioden april till hösten som är viktig, säger Dave Goulson. (Mer om Dave Goulson kan du läsa här.)

    Att dricka nektar är lättare än att samla pollen. Pollen samlar de på sina håriga ben. Det ser lätt ut, men kräver en hel del träning.

    Honungsbi (Apis mellifera) pollinerar sälg. Foto: Ola Jennersten/Wärldsnaturfonden
    Honungsbi (Apis mellifera) pollinerar sälg. Foto: Ola Jennersten/Världsnaturfonden

    När sälgen blommar brukar vi upptäcka årets första humlor och bin. Det är humledrottningarna som övervintrat. De är lite större, och de syns tydligt när de kommer farandes, letandes efter mat och efter lämplig plats att bygga nytt bo på. Nu ska de äta upp sig. Viktiga växter är julros, tussilago, krokus,blåstjärna, hålnunneört, narcisser samt sälg. När det gäller blommor ska man alltid välja enkelblommande sorter, inte dubble eller fyllda.

    Krusbär är en annan viktig trädgårdsväxt, blommar tidigt och utsöndrar rikligt med nektar. När krusbären blommar är tiden för nästa steg kommen, tillväxtperioden. Efter att humlan ätit upp sig söker den efter en plats att bygga bo på. Nu kan man se drottningen skanna av omgivningarna, lågflygandes över marken, sökandes efter lämplig boplats.

    De bygger gärna bo i isolering (i regel hushumlan), i ihåliga träd, och i fågelholkar. Men blir de instängda inomhus klarar de inte den torra inomhusluften. Hittar man nu en humla inomhus är det i regel en hushumla.

    Löjtnanshjärta.  Foto: Kerstin Engstrand
    Löjtnantshjärta.
    Foto: Kerstin Engstrand

    Under maj till juli är tillgången till nektar- och pollenrika växter viktigt, för nu är tiden för tillväxt. Fruktträd och hallon är bra, och löjtnantshjärta, allium, lupin, kaprifol, enkelblommande pioner samt vallmo. Maskrosen är också intressant, den lär locka till sig ett 30-tal insekter! Andra bra växter är blåbär och blåklint.

    Filmen ovan: Det är inte lätt att vara humla, och ibland behöva stå på huvudet i sin jakt på mat. Foto: Kerstin Engstrand

    När drottningen funnit en lämplig plats börjar hon direkt bygga sitt bo. Hon har redan ägg i sig sedan förra året, och kan välja själv vilka av äggen som ska bli honor eller hanar. Första kullen är alltid arbetare. De ruvar sedan tillsammans, och kan hålla boet på en temperatur av 30 grader. Arbetarna lever, liksom hanarna, i tre-fyra veckor.

    Antalet arbetare är viktigt, de behövs för att föda upp drottninglarverna. Det är ett sekret som enbart finns hos arbetarna som är särskilt viktigt för dessa larver.

    Strax före midsommar brukar de första hanarna dyka upp, i alla fall i Sydsverige. De samlar in nektar, och det är för egen konsumtion. Under hög- och eftersommaren, är det hanarna som dominerar.  Då arbetar de med att leta efter ännu oparade drottningar samt att avge doftämnen på platser som de anser vara bra parningsplatser.

    De nya drottningarna visar sig lite efter hanarna, och efter parning påbörjar de övervintringen på lämplig plats. Ofta väljer de att gräva ner sig i en slänt. Detta sker i juli–augusti. Hanarna jagar oparade drottningar så länge de orkar, och sedan dör de. Den gamla drottningen dör också under högsommaren.

    Ringblomma omgiven av gurkört. Foto: Kerstin Engstrand
    Ringblomma omgiven av gurkört.  bästa vore om ringblomman hade varit av en enkelblommande sort. Foto: Kerstin Engstrand

    Kryddväxter, som salvia, rosmarin, isop, gurkört och lavendel är högsommarens bästa växter. Gurkört har visat sig vara humlors och honungbins absoluta favoritväxt. Gurkört är mycket rikt på nektar och fyller även på sitt nektarförråd väsentligt mycket snabbare än de flesta andra växter.

    Honungsfacelia är en annan mycket bra ettårig växt. Den älskas av både humlor och bin.

    Lejongap är en växt gjord för humlor, det behövs en insekt med kraft för att nå fram till nektarn. Humlan har ytterst på varje fot en klo. Det är med klornas hjälp den lyckas ta sig in i lejongap och andra ”stängda” växter, som bondböna.

    Ibland kan man se en humla sitta och putsa sig. Det gör den för att få ner det pollen som fastnat på kroppen ner i pollenkorgarna som sitter på varje bakben. En droppe nektar används för att få ihop pollenbollen på benen.

    Från början av augusti är det hanarna som har glädje av blommorna. Några mycket bra sensommarväxter är anisisop, kransveronika och bolltistel.

    Det finns även flugor vars kropp liknar en humla. De har dock inte de långa lätt böjda antenner som humlor har.

    Humla på kransveronika. Foto: Kerstin Engstrand
    Humla på kransveronika. Foto: Kerstin Engstrand

    Av Kerstin Engstrand

    Påskliljor är en av vårens viktigaste humleväxter, säger Dave Goulson, här fotograferad ute på Rosendals trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

    När solen lyser, och vinden är stilla, då brukar våra blomrabatter fyllas av ett intensivt surr. Humlor och bin är ute för att fylla på förråden av pollen och nektar samtidigt som de pollinerar våra växter och ser till att frukt- och bärskörden blir extra stor. Jag känner mig rik när jag upptäcker att min trädgård är full av humlor, bin, fjärilar och andra insekter. Men det finns hot mot våra små vänner. Vi har träffat Dave Goulson, biologiprofessor vid Sussex universitet och författare till böckerna ”A Sting in the Tale” (Galen i humlor på svenska) och ”A Buzz in the Meadow”. Dave Goulson är verkligen förälskad i humlor, och hans arbete och djupa engagemang, har gjort att många fått upp ögonen för humlornas situation runt om i världen. Hans böcker genomsyras av en ljuvlig värme och förundran över humlor.

    Ungdomlig vurm som håller i sig

    Det ska böjas i det som krokigt ska bli. Och naturligtvis finns en trädgård inblandad i Dave Goulsons karriär. Intresset för naturen började när Dave var sju år. Då flyttade familjen från Birmingham till lilla idylliska Edgmond i grevskapet Shropshire. Till huset hörde en stor trädgård med blomrabatter, äppelträd, damm och köksträdgård. På andra sidan vägen låg ett öppet fält med kastanjeträd, träd som den unge Dave gärna klättrade upp i och fick där verklig närkontakt med de stora vitrosa blomklasarna som var intensivt uppvaktade av humlor och bin.

    Humlor kan flyga vid lägre temperatur, och orkar vara aktiva under en längre tid på dygnet, än honingsbiet, så de är effektivare.

    Blommande kastanjeträd. Foto: Kerstin Engstrand
    Blommande kastanjeträd. Foto: Kerstin Engstrand

    Ganska snart började han komplettera växterna i familjens trädgård. Han planterade kända fjärilsväxter som lavendel och buddleja, kaprifol för att locka nattflyn och ett pilträd för att ge bin tidig vårmat. Då hade han ingen aning om att han 41 år senare skulle skriva en bästsäljande bok om humlor som även är utgiven i Sydkorea. Samt att han skulle börja forska om dem. Att han lever som han lär är ingen tvekan om. Numera äger han även en liten gård i mellersta Frankrike, enbart köpt för att skapa ett himmelrike för – humlor förstås.

    Dave Goulson har även studerat humlor i Tasmanien. Där ska egentligen inga humlor finnas, klimatet är för varmt. Men 1992 hittades de första. Att de inte har flugit till Tasmanien var det absolut ingen tvekan om. Det ligger helt enkelt för långt från närmaste naturliga humleplats. Humlor ogillar starkt värme, de klarar inte att deras kroppstemperatur överstiger 44 grader, så de finns inte naturligt i Tasmanien. Samt att Tasmanien har vinter när vi har sommar, så årstidsskillnaden påverkar även. Humlor sover på vintern, ja drottningen går i ide redan i juli månad, så de borde inte ha klarat att flyttas över dit. Men hur hade de då kommit till Tasmanien?

    – Jo, säger Dave, troligen via professionella odlare. 1988 introducerades i Belgien och Holland humlebon för yrkesodlare. Det blev direkt en stor kommersiell succé, skördarna ökade markant när humlorna systematiskt och ytterst effektivt pollinerade främst tomater i växthus. Idén att köpa humlebon för pollinering spreds snabbt i Europa vidare till Amerika och Asien.

    Men succén har en baksida. Dels att humlor nu finns i länder där de inte borde finnas. Dels att exporten av kommersiellt odlade humlebon sprider flera sjukdomar, som tarmsjukdom och kvalster.

     

    Mörk jordhumla med kvalser. Foto: Kerstin Engstrand
    Mörk jordhumla med kvalster. Foto: Kerstin Engstrand

    De problem som drabbat bin och humlor uppmärksammades i dokumentärerna “Bieffekten” som visats på SVT flera gånger och runt om i världen. Särskilt på våren, när drottningen är nyvaken och kommer ut ur sitt vinteride, är hon mycket känslig.  De humlor som används kommersiellt är oftast av arter som inte finns i det land som humleboet exporteras till. Och en humla kan lätt rymma ut ur ett växthus, vilket skett i bland annat Japan, där rymlingarna idag parar sig med inhemska arter och hybridiseras. I en del länder har man slutat med kommersiella humlebon och börjat handpollinera, med sämre skörd som följd, vilket i sin tur medfört att frukt- och bärodlingar blivit olönsamma och odlingarna har huggits ned.

    Lyssna på Dave Goulson när han talar om de faror som hotar våra humlor och bin.

    En annan fara för humlorna är kemiska bekämpningsmedel, särskilt neonikonider, som kan påverka humlans ”hittahem”-förmåga. Neonikotinoiderna är en typ av växtskyddsmedel mot insekter, som används inom lantbruket. Det är en stor grupp och giftigheten varierar mycket från produkt till produkt.

    Vad är då humlans ”hittahem”-förmåga?

    – När de nya humlorna för första gången prövar sina vingar flyger de enbart 20–30 cm ut från boet. De flyger främst från sida till sida, men ibland tar de sig hela 2–3 meter bort från ingången, och det gör de för att för att memorera platsen. Först när de är ”färdiga” med infartspositionen börjar de flyga längre bort, och börjar samla in nektar och pollen.

    Men om något placerats i närheten av ingången så störs deras återvändo. De är mycket känsliga för yttre störningar. Dave drar ett exempel om en ko, som råkar ställa sig precis vid ett humlebos entré.

    – Kons placering stör humlorna. De försöker förstå vad som har hänt. Enligt deras memorering skulle det vara fritt runt boets entré. Och de gör nu en ny memoreringsomgång, innan de väljer att ta sig in i boet. För varje förändring blir det en ny kalibrering, nu för entré med ett eller flera koben. Och de har det inte lätt, för självklart kommer kon att flytta på sig, och då får humlorna göra om proceduren, ny kalibrering, nu återigen bo utan några koben… Och skulle vi trädgårdsägare ställa ut exempelvis en trädgårdstomte vid deras bo, så sker liknande procedur.

    Så det gäller att inte flytta runt sina trädgårdsprydnader allt för ofta, i alla fall inte om de står i närheten av ett humlebo.

    Hur hittar man humlebon?

    I sitt arbete som forskare insåg Dave tidigt att han behövde hjälp att lokalisera humlebon och identifiera arterna. Han har försökt med specialtränade hundar (humlebon luktar starkt), men snart visade det sig att hundföraren var bättre spanare. Det krävs tålamod för att hitta humlebon. De kan återfinnas i princip vart som helst, och oftast på platser som kan vara svåra att nå, som i marken mitt inne i en häck. Boets storlek ökar under säsongen, men de största rymmer sällan mer än 300–400 arbetare. Vanligen är trafiktakten 1–2 humlor per minut. Det är inte som getingar där det kan krylla runt boet. Att finna humlebon är oerhört tids- och resurskonsumerande, men i Storbritannien finns en stark tradition att engagera sig i olika välgörenhetsorganisationer. Han valde därför att starta ”The Bumblebee Conservation”, och det var då som den brittiska allmänheten fick upp ögonen för humlans livssituation.  Från att ha börjat ytterst enkelt, och utan resurser, har organisationen idag 8 000 medlemmar och 18 anställda. Och att värna om humlor, bin och andra insekter är också något som självklart uppmärksammas på brittiska trädgårdsutställningar.

    – Det man ska göra är, att i sin trädgård, titta efter vart humlorna flyger. Men jag rekommenderar att man väljer att studera en yta på 6 x 6 meter i 20 minuter – från en vilstol, och med en klassisk GT vid sin sida. (GT= Gin & Tonic), säger han skrattandes.

    En av deras första undersökningar visade att det fanns 36 humlebon per hektar trädgård.

    Jag har länge trott att humlor enbart bygger bo i marken, men efter Daves instruktioner – dock utan G&T – så hittade jag direkt ett bo, i en husfasad.

    Och bor du på en plats där det finns mullvadar så är det en ypperlig plats för just humlebon. Dave har ett flertal gånger sett hur humlor börjat bygga bo i den lösa jorden som mullvaden har fört upp.

    Var trivs humlor?

    I Sverige finns det 40 olika humlearter och de föredrar olika platser att bo på. Under träd, i förråd, i gamla fågelholkar, nere i jorden, bland rötterna i en häck, i övergivna sorkbon, under trätrallen. Det finns humlor som gärna bygger bo med gräsmattans mossa och gammalt gräs, eller i din kompost. Men inte i, av människan gjorda, humlebon av lerkrukor och gammalt gräs. Det hade jag märkt, 23 års idoga försök sedan barnen var små, har alltid kammat noll. Så det var befriande att höra Dave säga att det tricket kan vi nu glömma. Han påtalar även att de bon som säljs i handeln heller inte fungerar så vidare bra, däremot lockar de till sig andra småkryp. Humlor är ganska svårflörtade när det gäller boplats. De väljer själva, men å andra sidan så är deras val av material ganska enkelt.

    Svenska vallhumlan

    bok

    En av de humlearter som Dave Goulson särskilt nämner är vallhumlan, som inte längre finns i Storbritannien men väl i Nya Zeeland där den lär ha inplanteras på slutet av 1800-talet. Försök att hämta några drottningar har gjorts. Men att hämta hem drottningar från andra sidan av jordklotet stöter på svårigheter. Dels på grund av det långa avståndet, men också för årstidskillnaderna.  När Storbritannien har sommar har de vinter, och drottningarna ligger i vinterdvala, vilket gör projektet nästan omöjligt.  Men i Skåne, och på flera andra svenska platser, finns en nästan identisk vallhumla. Vallhumlan har en särskilt lång snabel, viktig när exempelvis klöver ska pollineras. Efter misslyckade försök att hämta hem vallhumlor från Nya Zeeland erhölls tillstånd från Jordbruksverket att hämta drottningar i Skåne, vilket upprörde en hel del andra biologer. Dave Goulson samarbetade med vår svenska expert Björn Cederberg. Björn är författaren bakom den svenska boken ”Humlor, 40 arter att älska och förundras över”. Planen var att 100 drottningar skulle hämtas.

    I Storbritannien har fyra inhemska humlearter försvunnit och några andra är klart minimerade. Situationen anses vara allvarligare i Västeuropa och Nordamerika än i Sverige. Här i Sverige  sågs stäpphumlan senast på Öland i mitten av 1970-talet, men lär finnas kvar i Frankrike och Spanien. Fälthumlan är sedan 60-70 år tillbaka helt borta från Sverige, och frukthumlan har inte setts till på hundra år.

    Dave Goulson påtalar även att antalet blommor på landsbygden kraftigt har eliminerats. Att pollinerare, som humlor, har det svårt, beror också på att det moderna jordbrukets monokulturer slår ut humlorna. Det finns helt enkelt allt mindre med blommor kvar på landet. Ensilageodling bidrar inte till den biologiska mångfalden. De artrika vägrenarna är också till stor del borta i England. Ängsmarken, som förr gav hö till boskapen, är nu ersatt av gräs.

    Här är gruppen ärtväxter, där klöver, lupin och även bondböna ingår, är en av de viktigaste växtgrupperna för humlor. Men i dem ligger nektarn djupt och oftast i mycket smala blommor. Här har humlan en fördel före honungsbiet, humlornas långa tunga gör att de lättare kommer åt nektarn.

     

     

     

     

     

    Behöver rejält med mat

    En humla som flyger har en kroppstemperatur på 35 grader. Med tanke på deras lilla kroppshydda, så är det en stark bedrift att hålla denna kroppstemperatur, som ligger så nära människans. Det är lättare för en stor varelse att hålla en hög kroppstemperatur än för en liten. Är humlan inte tillräckligt varm kan den inte flyga, flygmusklerna fungerar då helt enkelt inte. Och kan den inte flyga, så blir det heller ingen mat. En humla behöver äta kontinuerligt.

    – Efter en halv timmes löpning har en vuxen människa förbrukat kalorierna i en Japp. Men en humla behöver motsvarande energi för enbart 30 sekunders flygning.

    En humlas ämnesomsättning är 75% högre än en kolibris. En humla, vars mage är full, är bara 40 minuter från att svälta ihjäl.

    I det perspektivet förstår man vad viktigt det är att skapa fler bra humle- och bimiljöer i våra trädgårdar. Det är lätt och medför en stor och viktigt insats. De behöver nektarrika blommor men också buskar och träd. Och pollen är deras proteinkälla.

     

    Läs mer om humlevänliga växter här.

     

     Hur långt flyger en humla?

    Vi har alla hört att en humla inte ens ska kunna flyga, men det gör den. Den rör vingarna i sidled, fram och tillbaka, nästan som en propeller. 200 vingrörelser i sekunden krävs för att den ska kunna flyga och det lär motsvara en kraftfull motorcykels motor. Det är i kalorier räknat dyrbara flygningar de gör.

    Foto: Kerstin Engstrand
    Foto: Kerstin Engstrand

    Dave Goulson har självklart testat hur långt en humla brukar flyga. Genom att släppa dem på olika avstånd från deras ”hem” mätte han deras förmåga. Och de är snabba flygare, oftast fick han köra mycket snabbt för att hinna hem före humlan. Ett avstånd på en kilometer var aldrig några problem, och en sträcka på 2-3 kilometer färdades humlan på bara ett par minuter. En mil fungerade också, även om det blev en lång och mycket nervös väntan. Oftast tog det då två till tre dagar innan de humlorna var hemma igen. Men de som han satte ut 15 kilometer från hemmet, de humlorna kom aldrig tillbaka.

    Idog arbetare

     

    Foto: Kerstin Engstrand
    Foto: Kerstin Engstrand

    En nyfödd humla låter först sina vingar torka, och ska även ändra kroppsfärg ( de föds vita) innan det är dags att börja samla in mat. Under en humlas arbetsdag flyger den ofta ut för att samla in nektar och pollen. Det blir i regel flera rundturer om hela 6 kilometer per gång. Den stannar bara en kort tid inne i boet för att lasta av, och sedan ut igen på ny runda. Skulle vi jämföra denna sträcka gentemot en människas, skulle det innebära att en humla, under en dag, flyger motsvarande 160 000 km, eller en sträcka motsvarande jorden – månen fyra gånger. På en dag! Det är verkligen en bedrift! De är onekligen beundransvärda de små liven. Inte undra på att de behöver mycket nektar.

     

    Varför väljer de att landa på vissa blommor och inte andra?
    Foto: Kerstin Engstrand
    Foto: Kerstin Engstrand

    Är det på grund av ståndarna, hur pass väl synliga de är? Eller är det blommans färg? Varför hoppar de över vissa blommor i en grupp? Pollen syns tydligt på avstånd, men hur vet humlan eller biet, att just den blomma de väljer, är välfylld med nektar?

    Vallört är en humle- och bivänlig ört. Den finns i en mängd olika blomfärger och ett och samma blomax kan rymma flera olika blomfärger, i vitt, rosa, lila och blått. Studier har visat att humlorna inte gick på färg, utan de hade ett annat urvalssystem om vilken blomma de skulle besöka. Vallört är dessutom en svår blomma att suga nektar ur. Oftast biter humlor och bin ett hål i ena sidan för att få fatt på nektarn. En bra teknik kan tyckas, men tyvärr så medför denna teknik att blommorna inte pollineras.

    – Genom att tvätta humlornas fötter, och på så sätt få deras doftämne, kunde jag kopiera över deras ”fotavtryck” på blommor som inte hade fått ett riktigt besök, och därmed hade all sin nektar kvar.  Och de blommor som fått det fejkade fotavtrycket, de fick inga besök, trots att blommorna var fyllda med nektar.

    Det visade sig att humlans fotaavtryck avsatte ett doftspår som varade i hela 40 minuter. Och i regel tog det även 40 minuter för en vallörtsblomma att återfylla sitt nektarförråd.

    Men snabbast att fylla på nektarförrådet är gurkörten. Den tar enbart två minuter på sig medan kärringtand hela 24 timmar. Tillgången till vatten påverkar starkt en växt förmåga att skapa nektar, bra att tänka på under torra somrar.

    Humlan har alltså kunskap om, att en blomma som nyligen besökts är ganska tom på nektar, för att de känner doften av andra besökare. Luktsinnet är deras viktigaste sinne. Det är också luktsinnet som gör att de hittar hem till boet igen. Och det är det sinnet som påverkas av insektsgifter.

     

    Av Kerstin Engstrand

     

    Du kan lyssna på Dave Goulson, klicka på fliken “Lyssna på” och du återfinner två inspelningar, en video och en ljudfil.

    Redaktionens val

    Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...